DET SICILIANSKA HUVUDET

Vi hade slagit oss ner i var sin fåtölj längst in i pubens fejkbibliotek och hon höll påsen i knät som om det var det mest värdefulla hon någonsin haft i sina händer. Hunden låg vid hennes fötter och stirrade på mig på sitt karakteristiska sätt, med huvudet lite på sned, som om den antingen väntade på ett ben eller att något ovanligt klokt skulle komma från min mun.
”Vad är det i påsen, du ser ut som ett barn på julafton?” Hon nästan hoppade upp och ner i den nersuttna fåtöljen och jag sträckte mig leende fram efter mitt glas. ”Tänker du berätta eller ska jag gissa?”
”Vet du vad ett sicilianskt huvud är?” Både hon och hunden hade nu huvudet lite lätt på sned.
”Är det nåt från Gudfadern? Är det ett hästhuvud? Är det ett avhugget hästhuvud i påsen?” Jag försökte avgöra om det var rimligt med tanke på påsens storlek. ”Är det ett föl du huggit huvudet av?”
Hon skrattade. ”Det är inte en häst.” Hon tog en klunk och skålade mot mig i luften. ”Ok. Ett sicilianskt huvud är en kruka eller typ en porslinsprydnadsgrej, keramik, kanske, men det kommer alltså från en sägen på Sicilien om ett älskande par. Storyn är typ att det var en tjusig flicka för länge sedan som hade en beundrare men beundraren var förstås en scum bag som var gift med barn, så naturligtvis var det enda raka för den tjusiga att hugga huvudet av honom när han sov.” Hon såg förtjust ut.
”Naturligtvis.”
”Precis, naturligtvis. Men alltså det är en fantastisk story, hör nu. Hon älskade ju den här unge mannen, som folk gör i sagor, som en dåre alltså och hon var också lite av en trädgårdsmästare så huvudet fick naturligtvis bli en vas som hon odlade basilika i.”
”Naturligtvis.” Jag log och rycktes som vanligt med av hennes iver.
”Exakt. Och det var nåt med att hennes tårar vattnade denna basilika så att den växte så till den milda grad att de avundsjuka grannarna började tillverka krukor som också såg ut som avhuggna huvuden, för det är ju liksom det enda rimliga. Och än idag då så finns dessa huvuden, antingen av vår historias scum bag eller den tjusiga basilikaodlaren runt om på Sicilien.” Hon tog en klunk till. ”Fattar du?”
”Du har ett huvud av en basilikaodlare i påsen?”
”Exakt!” Hon sträckte ner handen i plastpåsen och lyfte upp någonting som var invirat i tidningspapper och brun tejp. Efter en kort stund av försiktigt men otåligt pillande med pappret drog hon fram trofén. Det föreställde en vacker kvinna med krona på huvudet och vad som såg ut som blått hår eller kanske någon slags hatt. Läpparna var röda och både halsbandet och guldkedjorna som hängde ner från kronan pryddes av röda pärlor eller rubiner.
”Alltså jag har letat i flera år efter en sån här och plötsligt bara står den där i skyltfönstret i second hand-butiken där borta vid gågatan. Hon höll upp den framför sig. Lite som Hamlet och dödskallen.
”Ska du ha basilika i den?”
”Sluta vara galen!” Hon började skrattande slå in huvudet i tidningspappret igen och jag nickade i samförstånd mot hunden och tog en klunk till av min öl. ”Så jäkla coolt, men ok, du verkar inte förstå de här sakerna.” Hon log mot mig och nickade som om det hon sade var självklart. ”Kan du ha honom i morgon då?”
Jag kikade ner mot hunden som hade tappat intresset av vad som hände ovanför golvet.
”Ja, men självklart. Han kan vara hemma hos mig, det är inga problem.”
”Nä, men om du har lust att sitta hos mig några timmar skulle det kännas bättre, jag har aldrig lämnat honom innan.”
”Netflix som Netflix.”
”Du ger fan i min Netflix, det sabbar min algoritm!” Vi skrattade båda två och skålade igen i luften ovanför det tidningspappersinslagna, sicilianska huvudet som stod på bordet mellan oss.

Efter att vi skiljts åt hoppade jag på en buss utanför puben och åkte hem. Staden började så smått vakna till liv efter en lång och grå vinter och jag kände mig på gott humör. Jag såg henne och hunden på avstånd genom bussens fönster, påsen med huvudet svängande i handen och jag log för mig själv åt historien hon berättat.

Dagen efter tog jag samma buss i motsatt riktning och hoppade av i hennes kvarter. Hon hade flyttat till en ny lägenhet kort tidigare och jag hade burit soffor och stolar, bord och lampor, tavlor och stafflier. Jag hade varit där igen dagen därpå och hängt upp tavlor och lampor, borrat hål i de gamla väggarna med borrmaskinen jag ärvt av min far men fortfarande inte sett allt i ordning. Det låg en liten livsmedelsbutik i samma kvarter och jag gick in dit, plockade på mig lite godis inför kvällen och, förstås, en basilikaplanta.

Hon öppnade dörren med tandborste i munnen och skorna redan på.
”Här. Till sicilianskan.” Jag sträckte fram basilikaplantan och hon boxade till mig på axeln och sa något obegripligt med löddrande mun innan hon försvann in i badrummet. Jag ställde ifrån mig basilikan, sträckte mig ner och klappade hunden, tog av mig skorna och gick in lägenheten. Det såg fint ut. Ombonat och mysigt, trots att hon bara bott där en kort tid. Det var i princip samma möbler som i förra lägenheten men hon hade lyckats få till en helt annan känsla som kändes äldre. Mer vintage. Precis innanför hallen fanns en liten alkov som uppenbarligen var tänkt som en läshörna, eller ett minibibliotek. Väggarna var målade mörka och ett par stora golvlampor med tygskärmar lyste upp fåtölj och bokhyllor. I anslutning till alkoven låg två rum, ett vars dörr ledde in till en säng och stora klädskåp och ett annat större, öppet rum, med fina, höga fönster ut mot gatan. Från sovrummet gick det en dörr ut till en balkong, även den ut mot gatan.
”Vad fint du har fått det!” Jag vände mig mot hallen och hon kom ut ur badrummet, nu utan tandborste.
”Ja, det är fint, det blev ju fantastiskt med tavelväggen som du hjälpte mig med.
”Tavelväggarna.” Jag pekade på två av väggarna. ”Tavelväggarna.”
”Ja, men alltså det där är en tavelvägg och det där är en vägg med en tavla. En skitstor tavla. Fattar du?”
”Som du målat.”
”Som jag målat. Hon viftade lite i luften. ”Nu har jag inte tid med det här. Jag är tillbaka om några… eller jag vet inte, jag är tillbaka senare, helt enkelt. Här ligger ett par nycklar, han behöver gå ut en runda till om kanske två timmar. Det står en öppnad flaska vin på diskbänken, glasen är i skåpet i rummet.”
”Ja, ja, gå nu, vi klarar oss.” Jag viftade också i luften, för att härma henne och gick bort till vitrinskåpet och tog ut ett glas. ”Se så, roa dig nu.” Hon gjorde en honnör och försvann iväg och jag och hunden stod där, tittade på varandra och strosade sedan ut i köket.
”Är det vad som vankas i afton?” Jag pekade ner i den nästan tomma matskålen. Hunden tittade på matskålen och sedan upp på mig. Lade huvudet på sned. Jag log. ”Vi ska nog kunna hitta ett litet ben att kalasa på också, tror du inte?” Huvudet lutat åt andra hållet nu, mycket uppmärksam. Jag hällde upp lite av vinet, tog med mig glaset och gick tillbaka in i vardagsrummet. Jag visste att hon brukade ha ben och en massa annat hundrelaterat i bänken under teven så jag öppnade den ena dörren, tog ut ett litet ben och gav till hunden som smet iväg direkt med godbiten. Jag ställde mig vid fönstren och tittade ut. En annan vy av en lite annan del av stan. Från den gamla lägenheten skymtade man havet och en gammal bensinmack, ombyggd till galleri, här såg man en liten park med en stor kastanj som nog skulle bli vacker om någon månad, det var tätare mellan husen i kvarteren och det kändes fridfullt och lugnt. Jag slog mig ner i soffan med boken jag haft med mig, drack en klunk av vinet och lutade mig tillbaka. Från soffan hade jag utsikt över två av fönstren med massor av blommor och växter och, noterade jag nu, det sicilianska huvudet. Under fönstret, på en mjuk bädd vid det gamla elementet, hade hunden slagit sig ner. Benet var redan uppätet. Jag slog upp boken och började läsa. Efter en bra stund, i skenet från en annan gammal golvlampa, tittade jag upp och noterade att det var rejält mycket mörkare nu. Dock inte mörkare än att jag såg hunden ligga där på sin bädd. Huvudet vreds en aning, från sida till sida, medan den stirrade på någonting framför sig, borta i alkoven. Jag lade ifrån mig boken och sträckte mig ut över soffkanten för att se vad han tittade på men det var inget där. Jag vände mig mot hunden igen som nu tittade på mig i stället.
”Vad ser du för någonting? Har du gömt benet någonstans?” Hunden lade huvudet platt på kanten av bädden och svarade förstås inte. Jag vände mig mot alkoven igen och bestämde mig för att gå och fylla på mitt glas. Jag kände hundens ögon i ryggen när jag gick ut från rummet. Hundens och kanske något mer. Tillbaks i rummet ställde jag mig vid soffan, tog en liten klunk och ställde sedan ifrån mig glaset på vardagsrummet och vände mig mot hunden.
”Vi går väl ut en sväng, vad säger du?” Han hoppade genast ut på golvet och började vifta med svansen. Jag log och vi gick ut i hallen för att sätta på koppel och ytterkläder.

Staden hade en tvekande känsla i luften, som om det inte riktigt hade bestämts vilket sorts väder det skulle vara, om träden skulle tillåtas slå ut igen och om parkernas svarta rabatter skulle få släppa ut allt liv som låg dolt därnere och bidade sin tid. Jag hade dragit en halsduk om mig men hunden såg ut att trivas i kvällsluften där vi långsamt drog oss fram längs trottoarerna. Vi gick en lång promenad, jag sneglade upp mot husens fönster där jag passerade gata efter gata, de flesta tända med varm belysning och tecken på liv där människor rörde sig genom rum och samtal. Efter att ha rört oss i en vid halvcirkel var vi framme vid huset igen, hunden sniffade i luften och rörde sig ivrigt mot porten, uppenbarligen redan familjär med sina nya kvarter. Jag såg upp mot fönsterna, såg baksidan av det sicilianska huvudet som lystes upp av de lampor jag lämnat tända i rummet. Varmt och mysigt ljus. Och förstås inget tecken på liv.

Väl inne i lägenheten tände jag upp fler lampor, satte mig på soffkanten och såg mig omkring i det stora rummet. Jag hade gjort ett bra jobb, självfallet hade jag noga följt de instruktioner om placering jag fått och allt hängde där det skulle som om hon bott där flera år redan. Jag gick bort till alkoven, fingrade lite på den gamla ramen till den gigantiska spegeln som också hängts upp på väggen sidan om bokhyllorna och slog mig sedan ner i fåtöljen. Hunden låg i sin bädd borta vid elementet och både han och det sicilianska huvudet hade ögonen riktade på mig. Jag sträckte mig fram och lade händerna på knäna.
”Kommer du berätta om du får ett ben till?” Han reste sig omedelbart upp och när jag reste mig upp var han redan framme vid skåpet och väntade på mig. Jag gav honom ett ben, han försvann iväg och jag kunde höra nycklarna i dörren i hallen. Jag gick för att möta henne i hallen, höll upp pekfingret framför mina läppar mot hunden som lagt sig precis innanför dörren till sovrummet. ”Vår hemlis.”

Hon stod redan i hallen och tittade nyfiket på oss.
”Vad håller ni på med? Vad då för hemlis?” Hon sparkade av sig skorna och satte händerna i sidorna på skoj. Jag slog ut med armarna.
”Vet inte vad du pratar om?” Jag gick bort till bordet och tog glaset med vin. ”Här får du lite påfyllning, jag har bara sippat lite innan vi gick ut. Nu ska jag knalla till bussen. Allt har gått bra, hade du kul?” Hon tog emot glaset men satte det ifrån sig igen direkt.
”Det var lite väl kul, nu ska jag slänga mig i soffan. Tusen tack för hjälpen!”
Vi kramades lite snabbt, jag drog på mig ytterkläderna igen och gav henne nycklarna jag hade i fickan och gick ut i den mörka kvällen igen och släntrade iväg mot närmaste busshållplats.

Jag vaknade tidigt. Inte av mig själv utan av att telefonen ringde. Jag stirrade nyvaket på skärmen och svarade.
”Vad höll ni på med egentligen igår kväll?” Hon lät upprörd.
”Godmorgon på dig med. Vad vi höll på med? Vad menar du?” Jag drog mig upp till halvsittande och gnuggade mig i ögonen med ena handen.
”Du får fan komma hit med en gång, det är helt galet!” Hon slängde på luren och jag lade förvånat ifrån mig telefonen och sträckte mig efter mina byxor. Det plingade i telefonen. Ett sms: ”Nu!” Jag suckade, gick ut i badrummet och stänkte lite vatten i ansiktet, borstade tänderna lite slarvigt och skakade på huvudet åt min spegelbild.

Jag hade tur med bussen och efter vad som kändes som en kort stund stod jag utanför hennes hus igen. Hon stod i fönstret och tittade ut och viftade ivrigt när hon fick syn på mig. Jag log och knappade in hennes portkod.

Ytterdörren stod öppen när jag kom upp för trappan och jag gick in utan att knacka.
”Vad är det som händer?” Jag tog av mig skorna och gick in genom alkoven. Hon stod med armarna i kors i rummet och såg helt förstörd ut. Alla tavlorna var borta från väggarna. De låg på golvet nedanför där de hängt, några av dem med trasiga ramar. Jag pekade med handen i ingen särskild riktning men kunde inte få fram något att säga.
”Ja, vad fan är det som händer, det kan man verkligen fråga sig?! Det är som om någon petat med ett finger inifrån väggen bakom varenda jävla tavla. För att retas. Allt ligger på golvet utom spegeln och den stora som jag målat.”
Jag vände mig om mot alkoven. ”Men det är ju omöjligt, jag har ju hängt upp nästan allihop med plugg och skruv, de kan inte ramla ner bara så där?” Jag gick bort och lyfte upp tavlan som låg närmast, vände på den och konstaterade att snöret den hängt i var intakt.
”Vad som är jävligt sjukt med är att jag inte hört ett knyst. Steg upp och skulle hämta kaffe och så ser man detta. Hur kan det ens ha gått till? Jag drack inte upp vinet du gav mig igår, satt och kollade på tv en stund och sen kröp vi i säng. Jag var liksom vid mina sinnens fulla bruk, jag går inte i sömnen och sånt och nog hade jag väl vaknat om jag satt igång och nermonterat halva lägenheten?”
Jag ställde ner tavlan på golvet igen.
”En riktigt dum fråga, men du hörde inget oväsen alls? Kanske det var tung trafik här utanför i natt eller nåt sånt?” Jag hörde hur dumt det lät.
Hon svarade inte, bara knep ihop läpparna och gick bort till väggen.
”Hur förklarar du det här då? Skruvarna sitter ju kvar. Har tavlorna hoppat ner från väggen?”
Jag stirrade igen på väggen bakom henne, det såg märkligt naket ut i det i övrigt ombonade rummet, som om någon dragit av rummet ett klädesplagg.

Vi hjälptes åt att hänga tillbaka tavlorna. Försiktigt, under tystnad, nästan andäktigt, som om vi lappade ihop något som var trasigt. Jag kände på flera av skruvarna men kunde konstatera att allihop satt stenhårt i väggen. När vi var klara satte vi oss ner i soffan och sade ingenting, jag sneglade bort mot det sicilianska huvudet och hunden som låg där i korgen på golvet under henne. Allt var precis som vanligt. Och ändå inte.
”Ska vi gå någonstans och käka lite frukost? Det blev ett hastigt uppvaknande…” Jag gav henne ett snett leende. Hon andades långsamt ut och nickade.
”Förlåt, men du fattar paniken? Och vem annars skulle jag ringa, du var ju här så sent som igår kväll? Du och jag har hängt upp alla de här tavlorna och… ” Hon vände sig om och tittade upp mot väggen bakom sig. ”… ja, nu har vi gjort det igen. Är det inte, liksom rätt obehagligt? Vad tänker du?”
”Jag börjar gilla att hänga upp tavlor med dig, har vi tur har de ramlat ner i morgon igen.” Hon slog mig hårt på armen och jag grimaserade och skrattade på samma gång. Hon log lite åt mig men reste sig snabbt upp och pekade mot hallen.
”Vi drar, det är inte lönt att spekulera för mycket, särskilt inte med en pajas och jag behöver lite kolhydrater.” Hon gick mot hallen och jag tog en sista titt på väggarna i rummet som, så klart, såg ut som om ingenting hade hänt. Men det hade det.

Det gick några dagar, vi hade pratat lite sporadiskt ett par gånger utan att nämna något om tavlorna och framåt helgen möttes vi upp, nu tillsammans med ett par andra vänner, i samma pub, den gamla kyrkogården som låg precis tvärs över hade sakta börjat ändra färg och små brungröna knoppar började tränga sig ut ur kastanjernas grenar. Jag nämnde eller frågade ingenting om hennes lägenhet men efter ett tag när vi suttit där alla fyra och pratat i munnen på varandra om ingenting särskilt ställde hon ner glaset och lade båda händerna i knät.
”Alltså, jag måste berätta en skum grej.” De andra två fortsatte prata om något men jag tystnade direkt. När de såg mig sitta där rak i ryggen och se rakt på henne tystnade även de och riktade sin uppmärksamhet ditåt.
”Först lade jag ingen större vikt vid det, men alltså han ” Hon pekade ner på hunden på golvet. ” ligger varje natt precis vid tröskeln till mitt sovrum och liksom stirrar ut. Förr låg han alltid i min säng eller i sin korg eller någon annanstans, har aldrig sett honom ligga så förutom vid ytterdörren när han vill ut. Så jag trodde först att det var det och de första gångerna steg jag upp och drog på mig nåt så vi kunde gå ut, men han rörde sig inte ur fläcken.” Våra kompisar sneglade på varandra men sa inget. ”Jag tror han vaktar. Jag tror han vaktar mig.” Hon sträckte sig efter glaset och tog en liten klunk som för att fukta en väldigt torr mun. ”Och en annan sak. Häromkvällen så låg jag och läste, han låg som vanligt vid dörrkarmen och när jag skulle lägga från mig boken så såg jag i ögonvrån hur han tydligt följde något med blicken. Huvudet gick från sida till sida.” Jag blev iskall i kroppen. Vår ena kompis rynkade på ögonbrynen och tryckte sig längre tillbaka i fåtöljen som om det skulle förklara det hon nyss hört.
”Tittade han mot alkoven?” Alla tittade på mig.
”Han tittade mot alkoven, hur fan kan du veta det?”
”För han gjorde exakt det när jag passade honom förra helgen.”
Vår andra kompis drack upp det sista ur sitt glas och reste sig upp. ”Men hör ni, nu ska vi inte överdriva saker, det är en ny lägenhet, hunden känner sig väl, kanske precis som du, att det är nytt, inte riktigt inbott. Nu blir det mer dricka här, vad säger ni?”
”Det är inte ett nytt hus. Det är ett gammalt hus.”
”Ja, men du fattar vad jag menar, det är nytt för er.” Han skyndade sig iväg mot baren och jag såg efter honom och tänkte att båda hade rätt. Och fel samtidigt. Det var kanske i själva verket mycket väl inbott.

Efter ett litet tag var han tillbaks med en bricka öl och diskussionen hade trevande kommit in på något helt annat. Vi skålade mot varandra och när vi satt ner glasen på bordet sa hon: ”Jag berättade det idag för den galna kvinnan på jobbet.”
”Psykot?!” Jag spärrade upp ögonen lite på skoj.
”Du kan inte översätta psychic med psycho och på svenska heter det medium.”
”Vad sa hon då?” Vi hade alla hört historier om denna udda kvinna på hennes jobb som bar samtliga markörer av en vetvilling men av någon mystisk anledning ändå fick behålla ett normalt jobb.
”Hon sa att hon kunde komma dit och röka ut andarna.”
”Röka ut dem? Är det getingar? Getingandar?” De andra skrattade men hon log bara lite.
”Med salvia.”
”Ah, salvia, ja, men då är ju saken klar.” Vi nickade allihop och jag sträckte mig över bordet och klappade henne på handen. ”Funkar inte basilika?” Hon skrattade också nu och de andra skrattade med, även om de inte förstod referensen.

Veckan gick och en vecka till, staden var helt grön nu och jag satt och beundrade min egen lilla blomsterprakt på balkongen i bara en T-shirt när telefonen ringde.
”Tja. Vad gör du?”
”Sitter och funderar på om jag ska sadla om. Trädgårdsmästare.”
”Vad gör en sån på vintern?”
”De har nog ledigt. Ännu bättre i så fall.” Hon skrattade till.
”Låter som om det skulle passa dig. Om du inte har det för arbetssamt just nu kanske du ska pallra dig hit så bjuder jag på ett glas vin. Jag kan till och med sträcka mig till att du kan få välja playlist.”
”Herregud vad generöst, jag kan omöjligt tacka nej till detta, även om det innebär att jag måste slita mig från det här beundrandet som pågår.”
”Snark, snark, snark. Du kan få sitta på min balkong och beundra i stället. Hörs om en stund.” Hon klickade mig utan att vänta på något faktiskt besked och jag trummade med fingrarna på kanten av blomlådan, stoppade telefonen i fickan och reste mig upp.

Jag tog en dusch, drog på mig lite kläder och märkte att det under tiden jag gjort mig i ordning hade mörknat ute. Jag gick ut på balkongen och det kändes regntungt och laddat i luften. Det var kyligare och jag stängde balkongdörren, drog på mig en jacka för säkerhets skull och gick mot bussen. När vi åkt några kvarter drog chauffören igång vindrutetorkarna och när jag väl hoppade av var jag tacksam för att jag stoppat ett paraply i jackfickan. Jag skyndade på stegen, slog in koden till hennes port när jag väl var framme och tog trapporna upp till hennes dörr två steg i taget. Hon öppnade, tog emot mitt paraply och jag stod i hennes hall, sådär som man gör när man kommit in från regnet, med uppdragna axlar, händerna knutna under hakan och liksom lite vaggande kropp, som ett barn som är på väg att hoppa i en iskall pool. Hon skrattade åt min uppsyn.
”Vi skiter i balkongen, va? Annars kanske du också kan dra fram ett paraply så sitter vi där ute och dricker vin, jag är liksom redan på det humöret.”
”Galning. Här, jag tar din jacka och hänger i badrummet, hur kan du ha blivit så här blöt om du hade paraply?”
”Det har börjat blåsa. Från sidan.” Jag lät skorna stå kvar på hallmattan och gick in i alkoven där hon hade börjat måla på något som stod uppställt på staffliet. Det stod kanske tio eller fler ramar uppställda mot väggen som jag inte lagt märke till förra gången jag var där. Hon sträckte fram ett glas vin mot mig och jag pekade ner mot ramarna.
”Ska du ha utställning?” Hon svarade inte utan tog en klunk av vinet. Hunden låg i korgen och regnet piskade på fönstret bakom det sicilianska huvudet.
”Hon var här igår.”
Jag drog ner ögonbrynen. ”Hon?”
”Från mitt jobb.”
”Small, medium, large?” Hon log inte.
”Det var liksom komiskt först ändå, hon är ju rätt galen. Hon gick omkring och mumlade lite med en kvist i handen. Såg ut som en sån där kryddbunt du brukar ha i maten när du leker kock. Och hon tog min braständare och brände lite på änden och svängde med i luften.”
”Låter som om ni hade en helkväll.” Hon svarade inte, såg bara rakt på mig, tog en liten klunk och ställde ifrån sig glaset.
”Jag följde liksom bara efter henne och så stannade hon här, typ exakt där du står nu.” Jag tog ofrivilligt ett litet steg åt sidan. ”Hon sa att det var något här som var borta nu. Och så beskrev hon en kvinna som krälade som en orm eller som en ödla på golvet.” Jag sneglade ner mot golvet. Hon sträckte sig ner och bläddrade bland ramarna.
”Men hon är inte kvar, sa hon?” Jag visste inte vad mer jag skulle säga.
”Nä, hon är borta. Men kolla här.” Hon lyfte upp ramen och satte den på staffliet framför tavlan som stod där. Det föreställde en kvinna som krälade fram över ett tomt golv. Jag stirrade på tavlan och kände ett kraftigt obehag.
”Den här tavlan målade jag för sex år sedan.” Jag vände mig om och såg på henne. Hon såg ut att vänta på min reaktion. Jag sneglade mot fönsterna bakom henne. På golvet stod hunden. Huvudet och blicken följde något bakom oss. Från ena sidan. Till den andra. Jag såg på henne igen. Hon skrattade nu. Ett tyst, galet skratt. Bakom henne hade det sicilianska huvudets ögon stängts.