FABRIKEN

Vi hade flyttat till stadens nyaste, senaste område några veckor tidigare. Alldeles splitternya bostadshus, skolor, lekplatser, nyplanterade träd och nysådda planteringar. En stadsdel helt utan skavanker och historia. Trevande liv men ingen själ. Vi som kom från området visste att det inte alltid varit så. Här hade fabriken legat, livsnerven, det dunkande hjärtat dit mängder av människor strömmat in som färskt blod om morgnarna och sköljts ut, fattiga på syre och näring när arbetsdagen var slut. På natten stod den där som en alltid närvarande skugga i bakgrunden och lät månen lysa över dess krokiga fingrar, där den täckte halva himlen.

Det var trollsländor i september det året vi flyttade dit. Barnen fick gå kvar i sina gamla skolor terminen ut och jag hade tre månader kvar på min tjänstledighet. Vi hade köpt ett parhus som låg på en gata som vette ner mot hamnen, kantad med exakt likadana hus i vad som antagligen skulle vara äldre stil. Eftersom allt var nytt såg alla hus lika nakna och nyvakna ut, som om livet där bara motvilligt tog plats. Jag hade varit emot flytten från första dagen, vi hade haft det bra i vår gamla lägenhet med alla sina skavanker och det var fortfarande något obehagligt över den här platsen som varit en del av allas begreppsvärld i decennier och nu plötsligt, som över en natt, bytts ut mot något som skulle verka normalt. Eller som en värdig ersättning. Tanken att byta ut något dåligt mot något bra är förstås vacker, men ibland är det bättre att gå en omväg kring det mörka.

De flesta av oss som hade rötter härute hade haft släktingar som jobbat på fabriken. Vi hade hört alla historierna om hur allt varit så hoppfullt till en början, hur jobben och framtidstron hade skänkt hopp till trakten och människorna, men hur det snart gick upp för folk vad priset verkligen var. Hur folk kom hem och inte var sig själva längre och senare, när platsen svällt och växt som en tumör hur vissa till slut inte kom hem alls. Min sambo, som kom norrifrån, hade förstås ingen aning och det hade gått många år sedan fabriken stängdes ner, sedan grindarna stängde för sista gången och något annat tog över platsen för gott. Efter det hade området börjat förfalla, de kroknande byggnaderna och tornen och skorstenarna i grått tegel hade börjat likna en gammal borg, allt hade gradvis svartnat, svalor flög in genom de trasiga fönsterna om dagarna och fladdermöss flög ut i skymningen. Marken och gatorna mellan fabriksbyggnaderna togs över av sly och tistlar och den gamla järnvägsrälsen som skurit genom hela området hade rostat sönder. Det behövdes inga skyltar för att veta att man skulle hålla sig därifrån. En dag hade kommunen kommit med en delegation gubbar i blåa kostymer och hjälmar, händer hade skakats och maskiner rullade snart in för att jämna platsen med marken. Jag hade åkt dit en dag, precis när de rivit ner stängslet som stått runt hela området och sett på när de metodiskt försökte få skuggorna att långsamt släppa från marken. Nu bodde jag innanför vad som en gång framgångsrikt spärrat av den här platsen och vissa dagar fick jag slå bort tanken på att det där stängslet aldrig skulle rivits ner.

En kväll, bara ett par veckor efter att vi flyttat in, när det fortfarande var tryckande varmt trots att rönnen dignade av bär och det bruna allt snabbare tog över kastanjebladens färg, satt jag och bläddrade förstrött bland mina anteckningar. Det var lösryckta partier av vad som möjligen skulle bli något läsbart till slut; ibland skrivet för hand, ibland utskrivna stycken, men inget verkade hänga ihop eller ens anta någon slags struktur. Min dotter, som bara var aningen mindre skeptisk än jag till att flytta från vår lägenhet i stan, satt och stirrade ut genom fönstret i fåtöljen mitt emot mig.

”Vad är det som hörs hela tiden, det där dunkandet?”

Jag tittade upp mot henne, såg ut genom fönstret och svarade att de antagligen höll på att påla för nya hus nere vid vattnet. Jag hade inte funderat så mycket över ljudet, jag började bli stressad över att bli klar med vad jag satt mig för, även om löftet mer var till mig själv än någon annan; minst av allt till min fru, som antagligen bara gått med på min tjänstledighet för att jag i min tur gått med på att flytta.

”De är väl färdiga nu, det får inte plats fler hus här?”

Jag bara hummade till svar, tittade hastigt på henne, log och nickade och återvände till mina papper. Senare den kvällen, när jag stirrat klart på mina halvfärdiga papper, sa jag till de andra att jag skulle gå en sväng för att rensa hjärnan och att jag strax skulle vara tillbaka. Jag hade skickat ett meddelande till min gamla polare, som bodde i de gamla husen, som låg alldeles vid sidan av området, i vad som brukade vara utkanten av den här delen av staden, men nu kändes genuint och pittoreskt. Han hade snabbt svarat att han gärna gick en liten kvällspromenad och vi skulle mötas upp ungefär där ingången till den gamla fabriken en gång stått. När jag började närma mig stod han och väntade under en lyktstolpe och såg på mig som om han tvekade att gå innanför de osynliga grindarna.

”Vad är det där för ljud?” Han gick mot mig och knyckte på huvudet åt hamnen till.

Vi svängde av ner mot hamnbassängen.

”Det frågade min dotter med. De pålar? Fast pålar de på kvällen med? Det kanske är nån slags tidspress?”

”Vad snackar du om, det där låter ju inte alls som det, det låter som gamla verkstadsmaskiner, typ remdrivna.”

”Remdrivna, är du maskinexpert? Det låter mer som en gammal fiskebåt och vi är ju vid hamnen.”

”Det hördes ingenting förrän jag stod där borta, det är lite konstigt, här är ljudet nästan störande.”

Jag ryckte på axlarna, samtalet gled in på lite av varje, vad han gjorde, vad jag skulle göra men inte gjorde, vad man borde göra och medan vi strosade där bland de nya husen, i de nya gränderna, började det plötsligt bli markant kallare. Med kylan kom dimman och när vi var framme vid vattnet såg vi knappt husraden som kantade hamnbassängen. Det dunkande ljudet hördes dovare nu och vi satte oss på var sin gammal pollare där inga stora fartyg längre förtöjdes. Min kompis hade tagit en näve småsten från marken och kastade sten efter sten i vattnet, de försvann i den gråa rökliknande dimman över vattnet, innan man hörde hur det svagt plumsade. Vi stirrade tysta på detta skådespel, båda försjunkna i vårt en stund innan jag slet blicken, sträckte på mig och vände mig mot husen. Vad som nyss varit en lång radda av moderna, dyra och rätt fula byggnader var nu en enda lång svart skugga som bröt fram ur dimman och jag drog min kompis i armen. Han slängde resten av stenarna ifrån sig och vi kom snabbt på fötter.

”Vad fan, det ser ju ut som…?” Han pekade in i dimman och skuggorna.

”Det måste vara dimman, vi går tillbaka, det är svinkallt ändå.”

Jag började gå längs kajkanten och önskade att jag tagit med mig en jacka. Jag vände mig mot min kompis som stod kvar som förstenad och han ryckte till när jag ropade på honom.

”Kom nu, det får räcka med frisk luft för idag.”

På vägen tillbaka, nu en rejäl omväg, sneglade jag ibland in mot min vänstra sida och tyckte mig se konturer av andra byggnader, ännu svartare skuggor där det en gång varit fönster, mönster av stegar på fallfärdiga torn och skorstenar som såg ut som klor. Innan vi skildes åt pekade min kompis in mot området, bakom min rygg, där vi stod och nu plötsligt inte frös alls längre. Dimman hade försvunnit från gatorna och gränderna och månen var ljus och nästan helt rund på en klar himmel.

”Du såg det också, va? Du minns väl också hur det såg ut?”

Jag kramade om honom, höll min hand kvar på hans axel och vände mig om och slog ut med den andra handen.

”Ibland ser man vad man vill se, eller hur säger man?”

”I så fall var det där inget jag någonsin mer ville se.”

Vi skrockade lite, som gamla farbröder, som för att släta över det hela och han kilade iväg på sitt håll. Jag fortsatte längs vägen som ledde in till centrum och svängde av där det var som närmast hem, i stället för att gena genom stadsdelen. Innan jag låste upp dörren till vårt nya hus, såg jag bakom mig, över hustaken, men allt var som vanligt. Som det skulle vara.

Kvällen därpå satt vi vid köksbordet och åt kvällsmat när min dotter plötsligt demonstrativt lade ner besticken på bordet. Hennes lillebror, som alltid härmade henne, lade genast ner sina med och flinade mot henne och sen sina föräldrar, som om vi alla var med på skämtet. Jag såg frågande på dem.

”Det där ljudet, det är skitstörigt ju!”

”Vilket ljud?”

Hennes mamma såg på henne och sen på mig.

”Hör du något?”

Allas blickar var riktade mot min fru nu.

”Men du hör väl dunkandet?”

Min son började slå med fingrarna i bordet i samma takt som dunkandet.

”Sluta upp med det där, gubben.”

Hon tog tag lätt om hans hand.

”Nä, vad menar ni?”

Hon riktade frågan till mig och min dotter, som om min son helt oskyldigt bara hängt med på något slags spratt, en komplott riktad mot henne av oklara anledningar.

”Jag tror de pålar någonstans. Pålar, som i att de gör hål i marken, i lerjorden, för att slå ner pålar av betong eller järn - eller trä, som i Venedig - som de sedan bygger husen på.”

”Jag vet vad påla är.”

Hon hade inte börjat låta irriterad ännu men jag skymtade det första draget av irritation runt hennes mun och ögon.

”Det är ingen som pålar här. Området är ju färdigbyggt.”

”Men du hör väl ljudet?”

Min dotter såg förvånat på henne.

Min fru tittade ut genom fönstret, mellan min dotter och mig och sedan på min dotter igen. Hon satt tyst som för att ta in tystnaden och höra om något fanns där innan hon skrattade till och skakade på huvudet.

”Ni är för roliga. Och de pålar väl inte på kvällarna i så fall?”

Veckorna gick och jag begravde mig själv i arbete som mest resulterade i frustration och långa promenader där jag försökte tänka fram något jag inte hittade fram till. Jag utforskade området utan att egentligen känna någonting annat än tristess inför allt det nya. Ibland hörde jag dunkandet och hajade till som väckt ur mina tankar, men oftast bara gick jag där innesluten i mig själv.

En dag i början av november frågade jag min fru om vi inte skulle bjuda hem min kompis och hans familj på en lätt middag och framförallt umgänge. Vi hade inte setts sen promenaden den dimmiga kvällen i början av hösten och jag saknade både honom och andra människor i allmänhet. Min fru sken upp av förslaget och skickade iväg mig mer eller mindre omgående till affären. Jag slängde iväg ett meddelande till min kompis som också verkade vara med på noterna direkt. Några timmar senare, när vi dukat undan och flickorna hade gett sig ut en sväng helt utan gnäll och småungarna fått stanna kvar, under högljutt gnäll, frågade min kompis fru hur det var att bo här.

”Det är ju alldeles nytt, vilket har sina fördelar. Vår diskmaskin har wi-fi, bara en sån sak.”

Min fru himlade med ögonen mot mig.

”Jag menade inte huset, jag menar området. Eller folk kanske inte hört historierna? Det är ju massor av nytt folk här.”

Jag kände mig lite irriterad av hennes fråga.

”Äh, det där är det ingen som minns längre. Vi minns väl knappt? Och var det sant ens, de där som försvann fick väl helt enkelt nog en dag och drog till Köpenhamn eller nåt med senaste lönekuvertet?”

”Vad då försvann?”

Min fru stannade upp i sitt plockande.

”Både min far och min farfar jobbade här, de försvann väl inte?”

”Vad sa de om de som försvann då?”

”De sa aldrig någonting. Det är precis detta jag menar, inte ens folk som borde veta något sa något och alltihop är rykten och spökhistorier.”

Min fru hade satt sig ner nu och stirrade på oss andra.

”Nu får ni faktiskt berätta, det här låter ju intressant.”

”Du vet att på det här området, ändå uppifrån vägen hela vägen ner till hamnen och ända bort till skogspartiet på det hållet, låg det en stor fabrik?”

Min kompis fru log lite som om om hon såg fram emot att berätta något särdeles omskakande och jag vände mig lite hastigt om för att se var barnen höll till men de var inte i närheten.

”Halva stan jobbade där, sägs det, vilket såklart inte kan ha varit sant, men det var en stor sak, den där fabriken. Jag minns den mest som något mäktigt, lite läskigt när man var liten, det rök från en massa skorstenar och det kom ett ständigt buller, eller liksom ett lågfrekvent ljud från platsen. Smällar och dunsar och dunkande från alla maskiner.”

”Vad gjorde man på den där fabriken?”

Hon verkade intresserad och min kompis fru fortsatte.

”Det var nog lite allt möjligt, tror kanske ni killar vet bättre?”

”Man hanterade sten och sånt från kalkbrottet, jag vet inte riktigt, de sista decennierna tror jag man mest förvarade grejer där, det tystnade liksom allt mer.”

Jag hade ingen lust att brodera ut texten.

”Man sa att folk blev förändrade, som om det var något i luften där. Eller vattnet.”

Min kompis fru stannade upp och inväntade reaktionerna.

”Sen plötsligt försvann det folk, först kanske bara någon enstaka om året, som man först inte satte i relation till fabriken. Men när ett helt arbetslag inte kom hem efter jobbet, började folk lägga ihop ett och annat.”

”Nä, sluta! Ett helt arbetslag, hur många då? När var detta?”

”Vet inte exakt hur många och det var såklart längesedan. Kanske 20-30 år sedan.”

Jag suckade.

”Folk hade ju såklart reagerat mer än bara ’lagt ihop ett eller annat’ om det plötsligt försvann tio pers på samma arbetsplats en dag, tror ni inte? Man hade känt någon av de anhöriga, det hade fortfarande stått i tidningarna, det där är bara skrönor.”

”Folk läser inte tidningar längre och ingen bryr sig om vad som hände igår ens, än mindre flera decennier sedan.”

Min kompis stirrade på mig men sa inget. Jag reste mig från bordet för att gå och titta till barnen samtidigt som jag hoppades att vi skulle byta samtalsämne. TV-spelet från extrarummet längst ner i korridoren hördes svagt och jag gick ditåt.

”Han läser tidningar.”

Jag vände mig om och viftade skämtsamt bort vad som nästan lät som en anklagelse. De skrattade och samtalet dog bort medans ljudet från tv-spelet blev allt högre. Jag såg skärmen som blinkade i något pausat läge och när jag kom fram till dörrkarmen såg jag att soffan där småkillarna borde suttit var tom. Jag stängde av spelet och gick upp för trappan till min sons rum. Även det var tomt. Jag ropade ut i korridoren. Inget svar. Jag skyndade mig ner för trappan, lite förvirrad och med en stigande oro.

”Killarna är inte där. De har spelat men de är inte kvar varken där eller däruppe. De gick väl inte ut ändå?”

Min fru reste sig genast som om hon skulle se bättre eller ha ett bättre svar om hon stod upp. Min kompis fru stirrade ut genom fönstret.

”Vad är det där för dunkande?”

”Dunkande, vad snackar du om?”

Min fru såg irriterat på henne och sedan på mig igen.

”Var är killarna?”

”Jag vet inte säger jag ju, har någon sett om de gått ut?”

I det ögonblicket öppnades ytterdörren och tjejerna kom in. Jag andades ut. Tjejerna tittade på oss som om vi såg helt vansinniga ut, sedan stängde de dörren. Jag stirrade på den.

”Var är killarna?!”

Jag sprang bort till hallen och trängde mig förbi dem, öppnade dörren igen på vid gavel. Min dotter såg irriterat på mig.

”Det vet väl inte vi, de var ju här, satt och spelade tv-spel när vi gick.”

Min kompis hade redan gått förbi mig, ut genom dörren och stod i bara strumplästen ute på gången och såg hastigt åt båda hållen.

”Vi får ju gå och kolla, de måste ha smitit ut för att smyga på tjejerna.”

Han tog sina skor och jag drog på mig mina.

”Vi är strax tillbaka. Jäkla ungar alltså, hörde inte ens när de smet ut.”

Ute stannade vi båda upp när vi såg mörkret framför oss, mina grannars hus var i bästa fall suddiga i konturerna och det var som om något annat sakta tog form rakt framför våra ögon. Dunket var påtagligt högre och kom från alla håll.

“Jag tar detta hållet, du springer dit, så ses vi vid lekplatsen bakom de här husen.” Jag väntade inte på svar utan började springa. Först snett över gatan, sedan längs husen som nu knappt gick att urskilja alls i mörkret. Gatan svängde i en halvmåne och när jag kom runt på andra sidan utan att ha sett en levande själ stod nu en monstruös byggnad där lekplatsen skulle vara. Min kompis kom springande från andra sidan och vi stannade flämtande sida vid sida och stirrade på den gamla fabrikens stora svarta stålportar som stod halvt på glänt.

“Varför sa du inget om din farsa? Va?”

“Vad skulle jag säga? Hur är det relevant?”

“Alla vet att han också skulle försvunnit. Att han var den i samma arbetslag som inte gick till fabriken den där dagen. Han måste ju pratat om detta någongång?”

Han drog mig i armen.

“Kom nu, för fan, vi måste ju in där!”

Jag stod som fastfrusen. Dunket kändes som slag mot mitt huvud, mot hela min kropp. Byggnaden tycktes vibrera, fast man inte tydligt kunde se någonting i mörkret och vad som än fanns därinne kunde bara betyda något ännu värre än det här. Jag rös till men tänkte på pojkarna och vi trängde oss genom öppningen in i fabriken. Därinne var det knäpptyst. Någonting med luften kändes friskt och kyligt och man kunde ana höjden därinne fast det var omöjligt att se mer än skuggor. Min kompis drog fram sin telefon men fick den förgäves att fungera. Han skakade den och knackade otåligt på glaset men jag stod orörlig och stirrade på de två små, knappt urskiljbara gestalterna som stod alldeles stilla några meter framför oss. Jag tog min kompis hårt i armen utan att släppa blicken från dem. Efteråt har jag undrat varför jag inte kastade mig mot dem, försökte rädda dem, ta dem i min famn, men även min kompis bara stod där. Han stod där när jag till slut vände mig om och gick tillbaka mot utgången, han stod där när jag tog ett sista andetag av den kyliga luften och vände mig om en sista gång. Och han stod där när jag med hela min kraft tryckte igen de stora portarna.

Jag bor här ensam nu. Det kändes som om jag var skyldig det. Att vara kvar när de kommer tillbaks. När jag sitter här på kvällarna och väntar på att dunket från mörkret ska överrösta allt och portarna öppnas på glänt igen. Precis som jag vill. Precis som fabriken vill.